Innan jul fick jag åka in på fashionabla Östermalm för kloklippning. Det var en mycket fin klinik med massor av sköterskor att charma (de hade godis i fickorna). Dock var det lite underligt för de sövde mig. Jag har aldrig trilskats nämnvärt vid kloklippning så det var väl lite onödigt! Dessutom var matte och husse nästan tårögda när sköterskan (med godis i fickan) tog mig från väntrummet. Efteråt kände jag mig minst sagt yr och satt still nästan ett helt dygn. Fast när jag väl fått lite mat tyckte jag att livet lekte igen och ville busa och skutta runt. Fast då satte matte på mig en strut och sa att jag måste vara still pga stygnen! Tydligen hade de klippt bort något inuti mig också på den där kliniken. Fast matte har sagt att det var en bra operation och att det var i förebyggande syfte. Ett extra plus är att jag slipper löpa och det är helt ok, för jag brukar tycka att det är rätt trist.

Jul och nyår gick således i strutens tecken, men jag hade den inte så ofta. Maten var så klart god och jag fick många julklappar. Det var många som tyckte synd om mig (nyopererad) så jag kammade hem några riktigt schyssta godbitar under bordet.

Så vips var det ett nytt år och dags för att fira födelsedag. Jag fick traditionsenlig pannkakstårta som tog slut alldeles för fort och flera hälsningar i gästboken, per post och telefon - tack för det!

Då jag nu fyllt tre år, var det även dags för att åter ta mig till Sveriges Lantbruksuniversitet för en hjärtundersökning. Som jag har berättat tidigare så har jag deltagit i en studie om blåsljud på boxer. Den första delen av studien är klar, men de har bett oss alla att komma tillbaka när vi fyller tre respektive fem år. De vill nämligen se oss även som vuxna och försöka dra slutsatser om vad den unga hundens blåsljud har för betydelse för hälsotillstånd och hjärtstatus som fullvuxen. Så jag var där i veckan och lämnade blodprov och gjorde EKG samt ultraljud. Jag var inte så intresserad av att ligga stilla på ett bord, men jag accepterade det för vetenskapens skull...

Vi har hunnit med lite rapportträning. För första gången vände jag och kom tillbaka. Matte såg arg ut och viftade med armarna. Jag lade huvudet på sne (för att förstå bättre) och insåg att det var till husse jag skulle springa. Så jag gjorde det och alla var nöjda.

Just nu ligger jag och tar det lugnt. Jag ville så gärna busa i går på jobbet, men tänkte inte på att det var betonggolv och landade lite olyckligt. Men en lättare hjärnskakning stoppar inte en boxer! Jag ska vila lite till och sedan är jag beredd att busa igen.

Senare i vår är det ett rapportläger inplanerat! Men jag hinner nog blogga lite innan dess.

Tårtan är slut (Ellen tre år)

Nu är det rapport som gäller